En månads tomrum
Idag är det en månad sen Carmenzita dog, och jag har kanske ridit tre eller fyra gånger sen det hände. Vanligtvis har jag haft flera hästar på en dag men numera känner jag inte för det på samma sätt. Hon var verkligen den som fick mig att må bra. Jag har känt mig en aning lost sedan det hände och drömmer mardrömmar.. jag kan inte släppa, jag kan inte men det kanske är mänskligt? Så fort jag lyssnar på musik blir jag sårbar, jag undviker att lyssna på musik som gör mig djup, the killers är lagom. Musik som BonIver och Melissa funkar inte, det går bara inte!
Så fort jag känner mig glad känns det som att det är falskt? kan jag inte vara glad på riktigt? jag vet inte, kan jag? Så fort jag tänker på henne blir allt dystert.. mörkt..
Hon var mitt allt, en del av mig!
Ordet aldrig mer är det värsta ordet som finns, jag hatar det så djupt! Att aldrig mer känna känslan, aldrig me vara bara hon och jag? aldrig mer få hennes blick.. jag blir galen av tanken!
Så fort jag känner mig glad känns det som att det är falskt? kan jag inte vara glad på riktigt? jag vet inte, kan jag? Så fort jag tänker på henne blir allt dystert.. mörkt..
Hon var mitt allt, en del av mig!
Ordet aldrig mer är det värsta ordet som finns, jag hatar det så djupt! Att aldrig mer känna känslan, aldrig me vara bara hon och jag? aldrig mer få hennes blick.. jag blir galen av tanken!
Du finns hos mig föralltid!
Kommentarer
Trackback
